Jag är inte dum, jag har bara lite otur när jag tänker

Sitter och ser sex and the city efter en kväll med ett ridpass ute med Erica och ett på ridhuset.

Är trött och orkar egentligen inte blogga, men en tanke slog mig.
Ni vet när det som är dålig stämning mellan två personer men det är som ingen av dom som vill erkänna att det är dålig stämning...?
Utan ni låtsas bara som ingenting.

Folk kan tycka att jag är ganska spårad och speciell, kanske både positivt och negativt men mest negativt då. Men jag är ju för tusan inte dum. Jag märker ganska fort när folk tycker att det jag säger är ointressant eller om dom helt enkelt inte tycker om mig.
Men varför ha det där obehagliga mellantinget?

Det får mig att tro att folk tycker att jag är helt pantad som inte har upptäckt det. MEN DET HAR JAG
Egentligen är det ju alla andra som är pantade som tror att jag inte fattar.

Jag blir jättefrustrerad, speciellt då man är så nära vänner. Man träffas ju trots allt varje dag...
hm... vad tar man sig till?

Folk är nog rädda att säga vad dom tycker till mig eftersom jag lätt blir sur..
Men ärlighet går alltid längst.

over and out